Jag föddes i norrlands mörkaste skogar på platsen dit ingen vill igen. Iallafall om man får tro militärernas ramsor. Jag är född i Boden av en mamma som levde i drömmen om att studera och bli nått, nått som var lite bättre än det hon var från början. Min far var redan då en man med bestämda åsikter och en längtan att leva sitt liv. I mitt hem fanns mina två bröder och en hund som för alltid har etsat sig fast i mitt inre. Jag skulle tro att de första åren i mitt liv var rätt lyckliga. Korten från den tiden vill iallafall få mig att tro att så är fallet, för flickan som tittar in i kameran ser ut att vara en lycklig tös.
Fram tills jag var i treårsåldern så bodde vi där, i staden som försvarsmakten glömde. Sedan packades hushållet ner i kartonger och min första flytt (av många kommande) stod för dörren.
Nu bar det av till björkarnas stad, Västerbotten och Umeå skulle vara mitt nya hem. Från den här tiden har jag sporadiska minnen. Minnen om hur vi lekte cowboys och indianer på gården, hur jag lärde mig cykla, när jag rymde hemifrån och gömde mig i snön utanför ishallen, när mamma tog hål i mina öron med en sy nål och alla gårdsfester vi hade. De allra flesta glada minnen. Men jag minns också hur jag började i skolan, med personer jag aldrig träffat förut, att jag inte passade in, alla som retades på skolgården och framför allt så minns jag hur tomt det kändes i bröstet när jag kom hem efter skolan till en tom lägenhet, till känslan av att ingen vuxen hade tid eller egentligen brydde sig. Jag minns tydligt hur jag vid nio års ålder (efter att mina föräldrar skilt sig och pappa flyttat till Skåne) bestämde mig för att livet var en saga som en elak häxa skrev och att någon gång längre fram i saga så skulle en prins komma på sin vita häst och rädda mig.
Förmodligen är det så att just den dagen förändra alla mina förutsättningar för resten av livet. Som ni förstår så är det svårt att leva sitt liv på riktigt när man bestämt sig för att det är en dålig saga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar