Kejsarinnan och näktergalen

Dottern har dansuppvisning.

Det här med människor

Just nu håller jag på med en kurs på norra sidan av stan. Det betyder att jag tillbringar drygt 1 timme på pendeltåget varje morgon och varje eftermiddag. Varje dag är jag lika förundrad över hur folk beter sig på kommunala färdmedel och vad de gör när de åker kommunalt. Tydligen är pendeltåget en alldeles ypperlig plats att äta frukost på (trots att mackan stinker av vitlök eller salami eller någon odefinerbar krydda), här kan man äta yoghurt, dricka kaffe eller moffsa godis. Eller varför inte borsta tänderna, sminka sig eller klippa naglarna. Självklart vill alla andra resenärer ta del av dina åsikter när du läser tidningen och när du talar i telefonen. För att inte tala om hur vänliga människor är som delar med sig av sin musiksmak till alla medresenärer inom 3 meters avstånd...
Nu skulle man kanske kunna tro att jag är lite bitter, men jag tycker bara att var sak har sin tid och sin plats och pendeltåget behöver inte vara den tiden eller platsen...

Dagens reflektion

1 Om man klampar fram som en flodhäst när man går. Då ser det lustigt ut när man använder träskor

2 Om man är osäker på att omgivningen skall förstå att man är lite wierd, då kan man ha med sig sittdyna och ryggskydd när man åner pendeltåg... Så kan man va säker på att omgivningen förstår.

Överraskningarnas företag

Eller nja. Kanske snarare motsattsen. Sitter på en pendeltåg som är försenat pga signalfel.... Hur kommer det sig att alla bolag har så svårt att få tågen att gå i tid? Den här hösten ska jag iallafall ge kommunalt färdmedel en ärlig chans. Jag får helt enkelt gräva ner näsan i en halsduk och låtsas som att mina medresenärer inte finns.

En helt vanlig vecka i mitt arbetslösa liv

I går skrev vi måndag, fast min vecka tjuvstartade i söndags då båda mina fina döttrar kom hem en dag för tidigt. Tydligen hade någon i pappans bekantskapskrets bestämt sig för att lämna jordelivet och pappan kände att han behövde vara ifred. Bonus för mig som får ha barnen en dag extra :)
Idag skriver vi tisdag, Gangstern är på dans efter skolan, Divan med bästa kompis har gått till mormor och morfar för att öva på sin pianoläxa, jag kokar fiskgryta (hoppas på det bästa, glömde fänkålen). Sen ska här strykas skjorta och byxor, packas jobbväska och dator mm mm. I morgon och på fredag är det jobb i kalendern, ledig helg och sen är det jobb hela långa veckan för mig och veckan efter det och veckan efter det... Jo, för att vara arbetslös så måste jag säga att jag jobbar rätt mycket.
Huliganen min, han har precis fått besked att vi ska påbörja inskolning på dagis lite tidigare än vad som var planerat från början. Lite fjärilar i magen har jag allt :P
Jag går och funderar lite på en utmaning för mig.... Får se hur det blir med den.

Sagan om den som skulle bli jag. Del 1

Jag föddes i norrlands mörkaste skogar på platsen dit ingen vill igen. Iallafall om man får tro militärernas ramsor. Jag är född i Boden av en mamma som levde i drömmen om att studera och bli nått, nått som var lite bättre än det hon var från början. Min far var redan då en man med bestämda åsikter och en längtan att leva sitt liv. I mitt hem fanns mina två bröder och en hund som för alltid har etsat sig fast i mitt inre. Jag skulle tro att de första åren i mitt liv var rätt lyckliga. Korten från den tiden vill iallafall få mig att tro att så är fallet, för flickan som tittar in i kameran ser ut att vara en lycklig tös.
 Fram tills jag var i treårsåldern så bodde vi där, i staden som försvarsmakten glömde. Sedan packades hushållet ner i kartonger och min första flytt (av många kommande) stod för dörren.
Nu bar det av till björkarnas stad, Västerbotten och Umeå skulle vara mitt nya hem. Från den här tiden har jag sporadiska minnen. Minnen om hur vi lekte cowboys och indianer på gården, hur jag lärde mig cykla, när jag rymde hemifrån och gömde mig i snön utanför ishallen, när mamma tog hål i mina öron med en sy nål och alla gårdsfester vi hade. De allra flesta glada minnen. Men jag minns också hur jag började i skolan, med personer jag aldrig träffat förut, att jag inte passade in, alla som retades på skolgården och framför allt så minns jag hur tomt det kändes i bröstet när jag kom hem efter skolan till en tom lägenhet, till känslan av att ingen vuxen hade tid eller egentligen brydde sig. Jag minns tydligt hur jag vid nio års ålder (efter att mina föräldrar skilt sig och pappa flyttat till Skåne) bestämde mig för att livet var en saga som en elak häxa skrev och att någon gång längre fram i saga så skulle en prins komma på sin vita häst och rädda mig.
Förmodligen är det så att just den dagen förändra alla mina förutsättningar för resten av livet. Som ni förstår så är det svårt att leva sitt liv på riktigt när man bestämt sig för att det är en dålig saga.